.jpg)
Foto: LISA ENGSTRÖM Proletären 39, 2007
Vi har i vårt försök att bilda opinion kring de betygsliknande ordningsomdömena använt oss av alla tänkbara kanaler och vägar för att nå någon form av resultat.
Vi har skrivit insändare, bemött politiker på debattsidorna i tidningar och i debatter i verkligheten och använt mediekanalen så gott vi kunnat.
Anna Svalander (fp), ordförande för Utbildningsnämnden, gör detsamma. Hon vill visa upp för Borås och övriga landet att skriftliga ordningsomdömen och allt mer hårda och disciplinära metoder från politikerhåll är lösningen på de problem som den svenska skolan lider av idag.
Vad vi vill göra är att genom samma kanal, mediekanalen, visa på att det finns helt andra vägar att gå och direkt motsatta uppfattningar om hur resurserna skall fördelas och skolpolitiken styras.
Vi har försökt, och försöker fortfarande, föra fram vad en majoritet av eleverna på vår skola anser om en sådan politik genom media, gräsrotsarbete och genom att trycka på ovanifrån med gymnasieskolornas elevråd. Vi är trots allt bara elever och inte politiker, våra val av arbetssätt är kraftigt begränsade. Men med flygblad, möten i skolans aula och i gemensamma forum har vi ändå lyckats trycka på ordentligt.
När en förkrossande majoritet, bestående av närmare 80 % på en skola, tycker annorlunda än vad ett tjugotal kommunpolitiker gör, men inte längre får någon respons för sina protester måste tillslut man välja en annan väg att gå. Det räcker inte att ha rätt, man måste få rätt också.
Att genomföra en endagsstrejk är att i en dag väcka en mediestorm, men med den effekten att en debatt skall väckas och förhoppningsvis sträcka sig utanför de trånga salarna i kommunhuset och vår skola. Framför allt finns det en demokratisk diskrepans i att det Utbildningsnämnden vill genomföra vill inte vi genomföra. Det finns andra intressen från oss elever, något Anna Svalander bemött med nonchalans och en Von Oben-attityd.
Vi är barn av ett mediesamhälle där det som är spektakulärt slår igenom, möts med kameraljus och förs upp på agendan. Att strejka är att försöka få genomslag för sin politik. En endagsstrejk är i dagsläget den enda tänkbara och potentiella metoden att gå vidare med debatten kring den nya skolpolitiken och de skandalösa förslag som drivits igenom och är på gång att föras upp för diskussion.
Strejken är slutligen en handling som inte har det minsta med att angripa undervisning eller skola, snarare tvärtom. Det är en symbolhandling med ett enda syfte, nämligen att på nytt skapa en debatt kring den skolpolitik som i dagsläget är aktuell. Det är en politik där straff och vedergällning och kontrollåtgärder ska vara lärarens främsta redskap för att stävja ordningsproblem och göra upp med skolk och dåliga studieresultat.
I dagarna har ordförande för lärarförbundet i Borås, Rose-Marie Caldehed, uttalat sig om att hon stödjer våra resonemang och tror att politikerna ser det här som ett billigt sätt att lösa problem i skolan. Lärarförbundet menar, precis som vi, att det är nedskärningarna i skolan och den låga lärartätheten som är grunden för problemen.
Nedskärningar, komvux-förakt och betygsliknande ordningsomdömen är en de av den nya regeringens skolpolitik. Vänster och Miljöpartiet tycker också att en sådan politik stinker och är motståndare till ordningsomdömen.
Vi är bara elever, men tillsammans är vi starka!
Nu jävlar strejkar vi!
